måndag, juni 23, 2014

Vad håller jag på med egentligen?

Vi pratar rätt ofta om bloggandet, mamma och jag. Varför gör vi det? Vad är syftet med det? Är det roligt eller borde vi bara lägga av?

Jag har precis kommit över sextio tusen besökare på den här bloggen. På sju bloggår. Det är väl ungefär så många besök som de populäraste bloggarna har på en vecka. Men varför bryr jag mig om antalet besök egentligen? Varför vill jag att folk ska besöka min blogg, läsa, tycka om?

Det handlar såklart om bekräftelse. Behovet av att bli sedd är ett av människans största. Syns du inte, finns du inte. 

Idag syns människor överallt. Nästintill varenda liten individ bloggar, instagrammar, twittrar, sprider saker på Facebook osv. En del syns rentav för mycket. Medan andra inte syns alls, hur mycket de än försöker. Finns man inte om man inte når ut på sin blogg, sitt instagram eller Twitter? Om man inte finns i sociala medier, räknas man inte i verkligheten?

Såklart räknas man i verkligheten. Det är ju det enda som finns kvar om hela internet en dag skulle kollapsa. Om all teknik liksom gick upp i rök. Då är det bara vi enkla små individer kvar. Vad ska vi göra då? Kanske prata lite med varann? Kramas litegrann?

Faktiskt känner jag att skulle vilja ha en kram just nu.  För att jag sitter och tycker lite synd om mig själv för att jag inte riktigt vet vad jag vill. För att jag är för spretig, inte har något tema, borde ha ett syfte med min blogg eller mitt instagram. Istället för att bara vara jag.

Jag tror att jag började blogga för att finna en plats i den digitala världen. En plats som jag inte riktigt funnit i verkligheten. För att finna en roll, att få betyda något. Och skriva och fota det jag känner för. Men ändå tvivlar jag på det. Så mycket att jag faktiskt skrev det här inlägget igår, med mycket hårdare ord mot mig själv, för att sedan radera det. Men så i morse:

"Do yourself a favour and be yourself", stod det på min te-etikett. Och det är väl precis det jag ska göra! Vara jag! Det är ju det jag är bäst på!

Nu ställer jag ifrån mig datorn och kryper intill min man, världens bäste, och kramar honom hårt. Och så klappar jag min fina lilla katt som låg och sov så gott i min famn här förut när jag egentligen hade tänkt att skriva klart det här inlägget. Inlägget som min fina mamma bad mig skriva klart.

Och så kramas vi och pratar om vårt fina hus vi bygger, där vi snart ska bo. I verkligheten. 
Kanske skriver jag om det lite mera i min blogg en dag framöver ;-) 

11 kommentarer:

  1. Jag älskar dej för du är du, min fina dotter! Jag kramar dej i mina tankar! Det viktigaste är att finnas för dem man älskar! Kramis från mammis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina, goa mamma! Jag kände kramen! Skickar en jättekram tillbaka. Puss på dej!

      Radera
  2. Jag gillar din blogg för att den är personlig. T.ex. inredningsbloggar stöpta i samma mall känns inte så intressanta efter ett tag. Hoppas att du fortsätter att blogga! Man bestämmer ju själv hur ofta man skriver. Långa eller korta mellanrum mellan inläggen spelar inte så stor roll för oss som följer.

    Kram
    Elisabet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Goa Elisabeth. Tack. Jag håller med dig om att det är det personliga man vill åt. Just därför känns det väl så hopplöst när alla andra verkar vilja ha det ytliga. Det känns lite som när man var tonåring igen - och det hatade jag att vara! Haha. Du har helt rätt i det du skriver och jag är tacksam och glad för att ha dig som bloggvän. Stor kram!

      Radera
  3. Jag läser gärna din blogg, för jag tycker den är behagligt fin med fina inlägg om lite blandade saker. Och du har ofta fina bilder som man kan njuta av.
    En blogg bör vara personlig, för att bli intressant i längden. Vi är alla olika individer och då är det så kul när man hittar en blogg man gärna vill återkomma till.
    Jag har också funderat på syftet med min blogg. Tidigare hade jag en blogg om min värld och en annan om djuren. Men jag hade vänner som tyckte det var jobbigt att gå in i flera bloggar för att kolla och ville att jag endast har en och därför har jag en salig blandning i min blogg. Första bloggen skapade jag när min vän E i Tyskland hade skaffat dator, för att vi lättare skulle kunna visa bilder för varandra. Vi hade i många år flitigt brevväxlat och det var svårt ibland att förklara hur vissa saker såg ut. Sen kollar jag sällan statistiken, för det är så många som läser bloggen, men aldrig skriver kommentarer och det bjuder jag på :-).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för dina fina ord. Vad roligt att höra dina tankar om min blogg, då blir man allt lite sporrad. Du är klok, du! Det är precis så som du säger, att man lätt spretar iväg med olika bloggar med olika ändamål för att sedan inse att det är lättast att bara ha en som speglar hela ens jag. Jag har ju en blogg om mina mjuka djur också men där händer typ ingenting, haha. Kram!

      Radera
  4. Visst är det precis som du skriver. Man vill synas, ha bekräftelse... osv, det är därför de sociala medierna går så bra nu. Men när man träffas i verkliga livet så känns det bara märkligt. Jag önskar att jag kunde träffa flera av de som jag lärt känna genom bloggarna, men oftast är avståndet så stort och tiden så kort. Samtidigt som jag är en ensamvarg och egentligen inte bryr mig ifall någon läser min blogg längre. Använder den mest som ett notis-block för bilder och vad som händer här...
    i lagom dos.
    Vissa, som dig och din mamma, känner man att man har intresse av att kika in hos. Andras, som bara visar kläder och barn och resor, och blir mer och mer reklam---nej, det ger mig inte så mycket. Lagom är bäst.
    Bäst är att man har en vovve att krama på veckorna, då husse numera jobbar borta må-fre..och så har jag ju min trädgård-to-be...
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Goa Elsamarianne, tack för dina ord! Du har en bra inställning till det här med bloggandet. Så vill jag också tänka, och gör väl i viss utsträckning, men så rätt vad det är kommer den där känslan av otillräcklighet över en. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag har alltid trivts bäst ensam också. Eller med några få, dem som står en närmast. Jag har träffat tre bloggare i verkligheten (för rätt många år sedan nu) och jag har inte kontakt med någon av dem längre haha. Undrar om de har kontakt med varann? Det har de säkert, det var nog bara jag som avvek för vi var inte riktigt på smama våglängd haha. Kram!

      Radera
  5. Fina, jag hade tappat bort dig bland alla bloggar, men du ska veta att jag många gånger funderat vem var det som älskade sin fina katt så mycket, och nu! Här är det!
    Nu är jag på väg men återvänder hit när jag väl är hemma igen. Ditt inlägg är dessutom intressant och ska läsa det bättre sedan.
    Varm kram goa kattvän!
    Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack, rara du! Det här var det första jag läste denna dag och det satte genast ett leende på mina läppar. Om du bara visste vad det värmde. Stor kram till dig, hoppas du har en fin resa!

      Radera
  6. Nu är jag tillbaka...jaa, visst får man en funderare emellanåt varför man bloggar. Själv började jag när min dotter i Australien fick hemlängtan och ville se lite mer bilder hemifrån. När min systerdotter, som bodde här efter sin mammas död flyttade till USA. Jag bloggar av olika anledningar anaonymt, en anledning är också att jag bor själv. De sista fem åren har jag haft ett rent helvete på många sätt, det ena har löst av det andra. Men utåt håller jag en fasad, och en av dem är bloggen. Ett sätt att, ja nästan överleva, och låtsas att allt är bra....som att vara i lekstugan i sin egen värld.
    Vissa bloggar berör mer än andra (Tuvull är en sådan) då vill jag ha tid på mig, men ibland behöver jag bara ytlighet. Klia min rygg så kliar jag din, typ.
    Så har vi de stora bloggarna som själva sällan kommenterar. Tidigt blev jag kontaktad av en sådan där jag fick massor av beröm och en förfrågan om ett reportage. Smickrad, javisst! Jag tackade nej och undrade samtidigt varför jag inte fanns med på hennes blogglista. Jag hörde aldrig något mer och finns inte heller på listan. Då blev jag riktigt sur!
    En gång hade jag ett inlägg om det, att uppdatera våra listor och släppa in nya bloggar.
    Jag tycker om det du fotar och skriver men har inte hängt med på ett tag då du försvann i etern. Fortsätt du med att skriva det som berör, din vardag och inte minst visa din ömhet till Pebbles. Jag kommer gärna att fortsätta följa dig! (och ska kolla min lista)
    Varm kram till dig,
    Cia

    SvaraRadera

Kul om du lämnar ett litet avtryck om du läser ::fina:: drömmar!
Om du har några frågor besvarar jag dem här bland kommentarerna.