lördag, augusti 16, 2014

Som invirade i silkespapper


Min mamma berättade häromdagen att hon och min pappa saknat vår gamla sommarstuga jättemycket denna sommar. Sommarstugan som de tvingades sälja och lämna mot sin vilja. För att saker och ting - främst omgivningen - inte längre var som förut. Mamma sa att hon mindes så väl hur vi brukade ta båten ut till en ö och stanna där ute hela dagen, svalkade av havsbrisen.

Jag har alltid undrat vad det är som gör att vissa minnen har blivit just minnen. De var ju inte det från början. De var händelser som kanske i just det nuet inte var något särskilt alls. Men någonting inom mig kapslade in händelsen, liksom virade in den i silkespapper och stoppade försiktigt in den på en säker plats inom mig. Skapade ett minne. Så samlar jag minnen därinne och de är som små glädjehändelser jag alltid bär med mig. Ingen kan ta dem ifrån mig. Jag blir glad när jag minns dem men jag kan också bli ledsen. Jag blir ledsen för att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva dem igen.

Jag kommer aldrig att vara liten igen och få gråta i mammas famn när jag sprungit i en sten i havet på västkusten och skrapat upp knäet så saltvattnet svider. 
Jag kommer aldrig vara åtta år igen och äta hallongodisar med yngste storebror i röda båten.
Jag kommer aldrig vara fjorton år igen och åka med äldste storebror i hans gula bil och höra Haddaway sjunga "What is love?"
Jag kommer aldrig vara sexton år igen och stanna ute för länge och missa sista bussen så pappa blir jättearg och orolig och ger mig utegångsförbud.
Jag kommer aldrig mer vara barn.
Jag kommer aldrig mer vara tonåring.

Men jag har varit allt detta och jag minns det fortfarande. Jag minns det och jag bär det med mig fastän jag är vuxen. Och när jag blir gammal - vilket jag hoppas att jag får bli - hoppas jag att jag får ha minnet i behåll så att jag kan sitta med mina minnen som i en liten ask och plocka fram dem om jag känner mig ensam eller alldeles jättetråkig. Och när jag öppnar den där asken med minnen blir det som att öppna en present från mig själv.

6 kommentarer:

  1. Visst är det så att minnen fyller oss med både glädje, men också med vemod. Vemodet blir större med åren, då man tänker tillbaka och minns släkt och vänner som inte längre finns ibland oss.

    Kram
    Elisabet

    SvaraRadera
  2. Oh så fint du minns! Jag blir alldeles rörd här och läste upp det du skrivit så de andra fick höra och äldste storebror log så gott! Livet har sina olika skeden, lyckliga, svåra och så de man helst av allt vill hålla kvar, men det går inte. Som t.ex. att det alltid vore sommar....Ser jag tre ljus på tårtan?
    En massa gamla minnen dyker upp när jag ser fotot! Jag samlar också! På fina minnen!
    Kramis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det är fyra ljus på tårtan, tycker mig se ett där bakom till vänster (har försökt trixa med ljuset i photoshop). kramis!

      Radera
  3. Vilket fint inlägg! Det är precis så det är. Man har minnen sparade, som ibland kan göra ont bara för att man inser att det bara är minnen och inte ens finns kvar i verkliga livet, bara inne i mig...
    Då jag började med släktforskning, så blev det liksom spännande med tanken att det finns så mycket att få reda på om det som varit.
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
  4. Åhh, jag blir lite rörd och tycker om att läsa om dina minnen. Jag prasslar också i silkespappret ibland och tar fram mina fina minnen. Och känner både vemod och glädje.

    Varm kram till Dig Fina!
    Cia

    SvaraRadera
  5. Vackert skrivet och fina funderingar, så jag blir riktigt rörd. Det är underbart att plocka fram minnen och kika på dem ibland och ännu roligare att kunna skratta till dem tillsammans med en vän, som har samma minne.

    SvaraRadera

Kul om du lämnar ett litet avtryck om du läser ::fina:: drömmar!
Om du har några frågor besvarar jag dem här bland kommentarerna.